Imorgon är en stor dag. Klippdagen. Vadå, säger ni. Men för en som går till frisören sisådär två gånger per år, så ja, då är det en stor dag. Senast var i maj, hos frisören i Peking som inte kunde engelska utan klippte efter en bild jag pekade på. Nu är det verkligen dags igen. Jag kan riktigt höra hur de kluvna topparna skriker efter att få kapas.

Det är känsligt det där med hår. Speciellt då man i princip jämt haft samma frisör. Som jämt förstått vad man vill, som man kunnat lita på. Och efter ett antal misslyckade försök att hitta en ny här i Stockholm, så är jag lika nervös varje gång...