Resultat: tejpen sprack och tio kartonger ramlade ut över hela bussgolvet.

Antal personer som självklart ställde upp och gav en hjälpande hand: noll.

Och jag funderar, hur ska det då gå sen? När man blir förälder och behöver hjälp att få upp barnvagnen för busstrappan? Eller blir gammal och behöver en arm att kroka fast i för att hålla balansen då tunnelbanan svänger? Hur ska det gå, om alla hellre glor ut genom fönstret eller ner i en mobiltelefon med attityden "jag sköter mitt så sköter du ditt"?

Måste du sköta ditt och jag sköta mitt? Sen när blev det något fult och fel med att hjälpas åt? Va va VA?