Magsjuka är vidrigt. Äckligt, hemskt och fullkomligt förfärligt. Jag har sällan tyckt så synd om mig själv, som när jag låg på badrumsgolvet och skakade och frös klockan 04.30 i natt och inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Ja, jag vet. Det finns tusen gånger värre saker. Men just där och då känns det där som den värsta tänkbara stunden i mitt liv. Sådär så att jag var nära att ringa någon, vem som helst, och skrikgråta "kom och ta haaaand om mig förfaaaan, nuuu"... Fast det gjorde jag inte.