Var är gräset grönast?
Lyxproblem, i-landsproblem, eller bara typiskt oss 80-talister? Friheten. Valfriheten. Så vackert i teorin, men i praktiken så ångestfyllt. Alla dessa val som ska göras och som bara måste bli rätt. Friskt vågat, hälften vunnet, våga hoppa, is i magen. Magkänslan, följa magkänslan. Men om magen inte känner något?
Och tänk om gräset är grönare på andra sidan, tänk om det inte är det och tänk om man aldrig hittar det grönaste gräset? Ska man nöja sig då eller fortsätta leta? Rastlösheten, den ständiga rastlösheten. Det oupptäckta och oförutsägbara lockar, det trygga känns oförtjänt tråkigt och fegt. Se sig om, måste vidare. Framåt framåt, inte fastna.
Jag valde. Rätt? Det vet jag inte. Men jag gjorde i alla fall ett val.
Kommentarer
Trackback
