25-ish.
Jag tänker på förra helgen. Vi åkte ut och grattade vår vän som fyllde 25. Över hembakta lussebullar och chokladtårta pratade vi om livet, i största allmänhet. Om hur spännande det är att höra hur alla har det. Hur det går för oss, vad vi gör, vart vi är påväg. Om hur intressant det är att konstatera hur olika vi är. 25-ish allihopa, men på så olika skeden i livet.
Någon gifter sig, väntar barn och bor i stor villa, medan en annan hyr ut sin etta och sticker ut i världen på stora äventyr. Någon får nytt jobb, någon har redan jobb, någon är snart arbetslös. Någon vet vad den vill, någon är vilsen.
Och jag tänker, att det är fint. Olikheterna. Vi går åt olika håll, på olika sätt, längs med olika vägar. Ibland återvändsgränder, tvära svängar och stoppskyltar. Ibland nedförsbackar och medvind. Men vägarna går där sida vid sida, korsar varandra ibland. Jag tänker att det är livet, sådär som det är. Och det är fint.
Helgen vecka 49.
Såhär inleddes helgen vecka 49, den första oplanerade helgen på jagvetintehurlänge. Den oförutsägbara och spännande helgen, då ALLT kunde hända. Hittills har.... ja, fläskfilé och klyftpotatis hänt. Och så Pepsi. "Laga sån fin mat till dig själv, varför?" undrade vän. Ja, varför inte? Är det någon som förtjänar det bästa så är det väl ändå... ja, en själv.
Nu fortsätter vi med en oplanerad lördag. Först lördagsmysfrukost framför Nyhetsmorgon (...som precis förstördes en smula - EMD kör Gangsta´s paradise och jag måste gömma mig bakom skämskudden. Och nu måste jag gömma mig bakom skämskudden igen, när nervösskakiga fåordigaste fåordiga norrlänningen ska skrapa Triss.) Får se vad som händer sen. Fortfarande kan ALLT hända.
Benmärgsdöden (och den traumatiska dansen).
"Röntgenbilderna visar spår av ett benmärgsödem orsakat av trauma mot vänster knä..."
"Benmärgsdöden, va?!?"
"BenmärgsÖDEM. Från ett trauma."
Så knäna kan vara med om ett trauma? Känner knäna psykiskt, kan knäna vara med om traumatiska upplevelser? Kan dans vara ett trauma? Dansar jag traumatiskt? Så många frågor. Den medicinska världen är minst sagt underlig. Men en sak förstod jag glasklart, och det var det viktigaste av allt: JAG SLIPPER OPERATION! Inga knivar och nålar, ingen som ska skära i mig, inga vita rockar i obehagliga salar med sjukhusljusgula väggar. Och då känns "långvarig smärta i knät" och "återuppbyggnad genom långsam rehabilitering", och allt vad som nu kom ur denne läkares mun, som en bagatell.
...eller så inte.
Vuxenpoäng?
Eller är jag en julkvinna nu?
Vår pappa är klokast i världen.
Fredagskväll kl 22.53, sms från pappa till mig och syster:
"Ha det så bra och glöm inte att gå hem innan ni går och lägger ikväll flickor. /pa"
"But underneath we are golden"
Såhär glada var vi igår och Coco var såklart grym.
Idag är jag också glad, fast utan röda läppar.
För det är lördag och då får man sova länge och äta lyxfrukost.
Och nu skall här adventspyntas.
Jag ska dansa fastän minisken brister.
SVT visar The last Bounce ikväll. Härligt härligt, men oh så farligt. För plötsligt vill jag bara släppa kryckorna, förvandlas till hela Bouncegänget på en och samma gång, göra piruetter och volter och kasta mig uppför väggar, ner på golvet och dansa som om inte några minisker i hela världen kunde stoppa mig.
Lugn. Jag gör det inte. Men satan, så bra de är!
Käppmamman.
Haltar iväg mot jobbet, stolt över att ha övergått till enbart EN krycka och därmed bara känna mig ungefär hälften så handikappad. Jäkligt stolt.
Tills jag möts av en flock dagisungar: "Titta den där mamman går med käpp!" (Pekar på mig och skrattar.)
Djupt andetag. Imorgon gäller det. Då ska min stackars cellskräcksrädda kropp åka in i ett minimalt rör och scannas in till minsta minis. Magnetröntgen. Sen väntar domen. Håller tummarna, håller tummarna. Håll tummarna med mig, okej?
Closer.
Nej, det går inte. Jag kan bara inte se Closer utan att bli sådär fånigt snyftig och grinig. Kanske för att det är lördagskväll och jag sitter hemma ensam och är trött och äter choklad och automatiskt blir extra ynklig bara av det. Jag älskar den filmen, men ändå. Det ligger helt enkelt lite för mycket gammalt i den. Och den där låten, kommer alltid att vara vår låt. Inget sorgligt i det, egentligen. Men ändå.
Thank God, it was friday.
Fredag igår, finfredag. Och jag bara älskar sådana där kvällar. Där inget egentligen är planerat. Man ses en tid på en plats. Sen får resten bara bli. En öl här, en öl där, en lyxigt skummande kaffedrink och så leta upp ett indiskt hak när magen kurrar. Och så det fantastiska sällskapet förstås. Mer behövs inte.
One night in Kigali.
Ikväll har jag varit i Kigali. Hälsat på Camilla och Lisa, gått på rundtur i deras lägenhet, spanat ut i den kolsvarta afrikanska aftonen. Ja, jag bara reser och reser. Ena kvällen Australien, andra kvällen Rwanda. Och jag slutar inte, att imponeras av dagens teknik.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Hej jag heter Elin och jag ska bli SKOGSKONSULENT PÅ SKOGSSTYRELSEN när jag blir stor. Det säger SLU:s maskin, som min kära vän Marie förövrigt varit med och knåpat ihop. Och just nu känner jag, att en sådan här maskin är precis vad jag behöver.
Kanske inte en sådan som säger att skogskonsulent eller köttforskare är mitt framtida jobb. Nej, en riktig maskin. Som kan rota fram mina intressen, styrkor och drömmar. Slänga ner dem i en stor kvarn, mala en stund och sedan pressa fram ett svar. Ett svar som helst då inkluderar en specifik arbetsplats och en ledig tjänst som passar mig som handen i handsken och pricken över i:et och... Ja, ni fattar.
Kanske inte en sådan som säger att skogskonsulent eller köttforskare är mitt framtida jobb. Nej, en riktig maskin. Som kan rota fram mina intressen, styrkor och drömmar. Slänga ner dem i en stor kvarn, mala en stund och sedan pressa fram ett svar. Ett svar som helst då inkluderar en specifik arbetsplats och en ledig tjänst som passar mig som handen i handsken och pricken över i:et och... Ja, ni fattar.
Hej jag heter Elin och jag känner las-klockan ticka och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv härnäst. Uppfinn en maskin, någon? Eller bara ge mig tips?
"Dålig på vardag men duktig på fest."
Nae hörrni. Det här med måndag. Ibland är det bara inte min grej. Inte alls.
Fredag däremot. Då man kan åka till Uppsala och möta upp fina gamla vänner från förr. Laga indisk gryta, dricka rödvin, spela spel och prata tills man upptäcker att klockan är tre på natten och att man ändå är långt ifrån att ha pratat färdigt.
Eller lördag. Pyjamashänga hela dagen, bara vara. Gå ner i bastun och knäcka första ölen, göra fantastiska biffar, spela spel, sittdansa... Och prata. En hel helg, och fortfarande har vi inte pratat färdigt. Tur att vi ses till jul igen.
Men måndag. Nae. Nu får den ta slut, nu får det bli en ny dag.
Om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag att älska dig.
Igår satt vi runt ett runt bord och pratade om det som är lätt och svårt och allt däremellan. Parmaskinkan var salt, osten smakade ljuvligt och rödvinet värmde. Det var en fin lördagskväll. Idag är det söndag och för första gången på väldigt länge vaknar jag upp helt utvilad. Solen skiner in genom alla fönstren, värmer om kinderna och gör hela lägenheten till ett enda hav av ljus. Det är en sådan där typiskt söndagig söndag, perfekt för en skogspromenad. Fast det tycker inte mitt knä. Så jag stannar inne och nöter 2 steg från Paradise ännu några varv utan att ledsna. Utnämner den till soundtracket för hösten 2010. Så fenomenal och självklar.
Say hello to the new me.
Hej, här är jag och mina nya bästisar som jag nuförtiden inte klarar mig utan - två pinnar med röda reflexer. Det är alltså såhär jag kommer att se ut den närmsta framtiden. Plus ett par biffiga biceps och triceps förstås. För ojoj och ajaj, kryckhoppning är krävande. Men så kan det gå, när man vill vara en dancing queen. Bara att bita ihop och hoppa vidare. Och hoppas på att detta inte blir en alltför långvarig historia, så att jag snart får dansa igen.
Andra sidan jorden, i min soffa.
Jag vet att jag är femtioelva år efter er andra nu. Men alltså. Det här med Skype. Vilken grej! Ett litet knapptryck och plötsligt befinner sig Sofia framför mig i min soffa. Så verkligt, att jag blir tvungen att sträcka fram handen och känna på datorskärmen. Nej just ja, hon är fortfarande på andra sidan jorden. Men ändå, tacka vet jag dagens teknik!
På med de randiga pyjamasbyxorna, ner under fleecefilten.
Vill bli frisk. Måste bli frisk. Ska bli frisk. För det finns en stad som heter Uppsala och dit ska jag åka imorgon. Så det så. Där väntar nämligen två vänner och en lakritskladdkaka. Mmm, smaka på ordet. LAAAKRITSKLADDKAAAKA. Lakrits + kladdkaka. Två av livets godaste ingredienser förenade i ett - det kan omöjligt bli fel.
Därför krävs en supermirakelkur i form av den lugnaste fredagen på länge. Låt mig presentera kvällens sällskap: mina kära vänner ingefärsteet, nässprayet, värktabletterna och en bunt tidningar. Och så den sötaste vännen av dem alla: godiset. Let´s fredagsmysa!
Fredagsförkylningsmys.
Guldkant.
En god vän. En vintagemässa, ett par röda skor som jag egentligen inte behövde men som bara blev tvungna att bli mina. En pad thai i Hornstull och en promenad med en mamma som sällskap i telefonen.
Och söndagen som jag först tänkt spendera med ett täcke över huvudet, blev en hemskt fin söndag.
Oh sweet thursday!
(Facebook ligger nere, vad gör man då? Jo, skriver en rad eller två här.)
Idag har jag målat mina fönsterbrädor vita. Jag har träffat en lång blond vän, en kort mörk vän och en vän som beskrev sig själv som en vaggande flodhäst men som bara visade sig vara en strålande vacker gravid kvinna. Och jag blir så rörd av den stora fina magen, jag blir så glad av min afrikanska dans och så varm av det goda ingefärsteet som passar hemskt bra till morotsbrödet jag bakat alldeles själv.
Förresten, så gjorde jag det. Jag bokade biljetter. Jag ska till andra sidan jorden - jag ska till Australien! Den sista januari bär det av, och ojojoj vad jag ska pussa på min Sofia då.
Puss!
