En byggnad som jag vetat exakt hur den sag ut innan jag ens varit dar. Som jag sett pa jag-vet-inte-hur-manga fotografier innan och som jag vetat exakt hur jag sjalv skulle fotografera den nar jag val kom dit. En byggnad som jag mest bara ville se for att kunna bocka av den pa saker-att-se-listan. Och for att fa ta just det dar turistfotot.

Knappast trodde jag val att det skulle vara vart nio timmar pa ett hart bussate till Agra. Men tank, jag hade fel! Nar jag val stod dar framfor den vita byggnaden och betraktade den i soluppgangen strax innan sju pa morgonen sa kandes det maktigt. Dar var det, Taj Mahal, byggnaden med den kanda silhuetten, ett kannetecken for Indien. Och jag blev imponerad.

I ovrigt sa blev det bara en snabbvisit i Agra, staden dar Taj Mahal ligger. Ett hotellbyte da det hotell vi bokat visade sig vara ackligt och ofrascht, en underbar makaronimiddag och bananmilkshake da vi tillslut lyckats hitta ett nytt hotell, en god natts somn och frukost pa hotellets takrestaurang, en promenad pa en lokal bazar, och sen nio timmar pa ett hart bussate hem igen.  Och jag fick det, mitt turistfoto:

Taj Mahal, som en man lat bygga som karleksforklaring till sin hustru.
Byggdes mellan 1631 och 1653 av totalt 20 000 personer,
och anses vara ett av varldens sju nya underverk.



Frukost pa takrestaurangen pa vart hotell.
Tank att fa ata supersmaskiga kokospannkakor och dricka ingefarste
samtidigt som man blickar ut over Taj Mahal!

En av de hundratals saker som slagit mig anda sedan jag kom till detta land, ar alla dessa ljud. Overallt, hela tiden, hors det ljud. I alla tankbara former. Jag kan till och med dra det sa langt som att saga, att jag anda sedan jag kom hit nog aldrig upplevt riktig ren tystnad, en endaste gang.

Det borjar pa morgonen, da man vaknar av ljud. Antingen ljudet av nagon som hugger ved utanfor. Bestamda harda ljud av yxan som skar genom traet. Eller av ljudet av getter och kor som precis vaknat och skriker efter sin frukost.

Sedan drar dagen igang och likasa alla dessa ljud. Byn vaknar, manniskor och djur borjar leva om, och ljuden blir allt hogre. Under tuktukresan mot skolan runt niotiden hors, forutom tuktukens puttrande motorljud och den skraniga indiska musiken fran hogtalarna, ljudet fran den galna trafiken vi tar oss fram genom. Bilar, bussar, mopeder och tuktuks som tutar om vartannat. For att bli sedda, komma fram, eller forsoka fa ivag en ko, dromedar eller asna som plotsligt blockerar fardvagen. Eller bara for att tuta, just for att de har en tuta att tuta med. Och sa alla manniskor, som tjattrandes, skrattandes och tjoandes tar sig fram genom morgonstaden, pa vag mot vart de nu ska...

I skolan, ljudet av barn. Skrik, skratt, grat, slagsmal... Hogre och hogre, alla vill overrosta alla. Har ar nog ljudnivan som allra hogst under dagen. Nar man sedan kommer hem till campen kanner man sig nastan dov. For en sekund tror man att nu, nu antligen ar det tyst. Men sa borjar det brusa i oronen, av alla ljud man chockat trumhinnorna med hittills under dagen. Forutom bruset, sa fortsatter ljuden av tutande bilar, ramande kor, skrattande getter, ylande hundar. Och sa faglar, skrikande pafaglar, eller kvittrande smafaglar i traden eller skyn.

Barnljuden igen, i the governmentschool, och har nangang borjar oronen vanja sig.

Kvall. Yogapass, pa ett yogapass maste det val anda vara tyst? Nej, inte da man har yoga uppe pa ett tag under bar himmel i Indien. Forutom ohm-mantrat som rabblas om och om igen, hors getterna, faglarna, hundarna och korna. Nagra kastruller som skramlar under middagslagningen, en eld som knastrar, barnen som spelar volleyboll utanfor skolan.

Eller sa denna skraniga, galla indiska musik som helt plotsligt kan dra igang fran ett tempel eller en brollopsfest. Ibland fran en annan by, sa att melodin och tonerna bara kan anas. Ibland fran ett tempel eller brollop alldeles i narheten, sa man kan tyda vartenda ord i versen som om den kom fran en hogtalare bara en meter bort. Denna musik fortsatter ibland sent in pa kvallen, anda in pa smatimmarna, ja ibland hela natten. Sa nagon tystnad nar man somnar, det kan man glomma.

Och skulle man nu ha turen att fa uppleva en natt utan tempel- eller brollopsmusik, ja da kan man istallet vackas av en traktor eller lastbil som kor forbi mitt i natten, med musik som dunkar varre an raggarbilarna hemma i Sverige.

Sa, tystnad i Indien? Svar nej. Om man inte trycker in ett par oronproppar i oronen forstas.

Nu har var skola i Banjara basti fatt ett officiellt namn: AVI's English school of Sikar. Detta firades givetvis med ett namegivingparty. Ballonger hangdes upp, samt den fina skylt vi bestallt. Alla barn fick en massa godsaker, och de som kommit regelbundet till skolan den senaste tiden fick varsin gron scarves som vi latit sy upp. Barnen sjong aven den traditionella bonen som de sjunger varje morgon, sa holls ett tal och tillslut klipptes bandet. Alla valsignades ocksa med farg i pannan och med varsit armband, vilket hor till en indisk cermoni som denna.

Darefter var det dags for dans pa skolgarden, och nar det ar dans i Indien ar det verkligen dans. Oj vad det dansas! De indiska barnen alskar att rora pa sig, de har verkligen rytmerna i blodet och ser sa glada och lyckliga ut nar de dansar. Det ar underbart att se!

Sanjeev haller ett tal for barnen utanfor skolan, precis innan bandklippningen.


Lampligt nog kom det forbi ett band med trummor, sa vi fick shejka loss till livemusik.

Vi narmar oss den indiska sommaren och det blir hetare och hetare for var dag. For bara 2-3 veckor sedan var det riktigt kyligt om natterna. Vi satt dar och huttrade i vara filtar och huvtrojor om kvallarna och mornarna. Men nu svettas vi, oj vad vi svettas! Termometern visar nanstans runt 35 grader i skuggan medan vi dricker vatten som aldrig forr och saltar maten som aldrig forr.

Dessutom gor solen oss sloa. Mitt pa dagen ar det for varmt for att gora nagot alls. Da ligger vi mest bara dackade och halvsover, planerar lektioner eller lyssnar pa vara fantastiska spellistor. Eller laser nagra sidor i Shantaram, en 933 sidors tjock tegelsten pa engelska av Gregory David Roberts, som utspelar sig i Indien och som alla vi volontarer har laser. Ett hett tips!! Dels for att den ger en riktigt bra inblick i Indienlivet, det riktiga Indienlivet, bortom allt som har med turismen att gora. Och dels for att den ar grymt bra skriven och ger bra engelskatraning.

Annars da? Jo, med stormsteg har vi da klivit in i mars. Sedan tva veckor tillbaka undervisar jag och Lollo en tredjeklass pa eftermiddagarna i governmentschool, istallet for de sma ettorna vi tidigare hade. Vi bytte, eftersom det kandes som om ettorna var for sma for att ens vara i skolan, och an mer for sma for att ha nytta av vara engelskalektioner. Vissa av dem var bara runt fem ar och satt mest bara och stirrade framfor sig, livradda. Men nu i tredjeklassen kanner vi oss mycket mer behovda. Dessa barn ar runt tio ar och kan redan lasa vasterlandska bokstaver, vilket gor lektionerna mer effektiva. De verkar tycka det ar riktigt kul, ar ivriga att fa lara lara sig och lar sig dessutom fort. Vi har redan kunnat borja med fraser och meningar, istallet for att bara traggla alfabetet och siffror, och de gor verkligen framsteg. Det ar en harlig kansla, att kunna ge dem nagot de kan ha nytta av, och vi kanner oss riktigt stolta som deras larare!

Bara tva veckor kvar av volontararbetandet nu, nagot som kanns markligt. Det har ar ju varat liv nu, det ar har vi hor hemma och behovs som mest! Samtidigt kanns det spannande att ge oss ut pa vara fortsatta aventyr. Se mer av Indien till att borja med, sen vidare ut mot sydostasien. Flygbiljetterna som ska ta oss fran Mumbai till Bangkok den andra april ar bokade, och det ar ungefar sa langt vi har planerat. Vad som hander innan och efter dess ar ganska oklart an sa lange. Men, vi far ta det som det kommer helt enkelt, och det kanns som om det ar precis sa det ska vara pa denna resa.

Lollo och jag under dagens sondagssloande
med dessa obligatoriska ingredienser:
en hink fylld med vatten att svalka oss med,
solkram av olika varianter, samt varsin Shantaram att lasa.

Yes, jag blev frisk till helgen! Eller nastan i alla fall. Snuvan verkar aldrig vilja ge med sig, men febern ar borta.

Klockan sex pa lordagsmorgonen satte vi oss i minubussen och borjade resan mot sydostra Rajasthan. Valdigt praktiskt att fa fardas genom landet sadar i var minibuss, man far se otroligt mycket pa vagen och hinner skapa sig en bra bild av naturen, byarna och staderna har i Rajasthan. Det galler bara att forsoka slappna av och inte tanka allt for mycket pa det faktum att man lagger sitt liv i handerna pa en frammande chauffor i ett land dar trafiken ar galen, minst sagt galen. Vagarna ar pa tok for smala och pa manga stallen knappt nagra vagar alls. Den ena omkorningen ar varre an den andra, och stundtals hinner man verkligen dra efter andan, bli kallsvettig och se framfor sig hur det kommer smalla. Fast smaller gor det inte, i alla fall inte hittills, aven om det ibland ar valdigt valdigt nara. Man undrar om nagar korkort alls existerar i detta land, och hur vissa i sa fall har lyckats fa dem.

Hur som helst. Fram kom vi, oskadda och lattade, till vart hotell i narheten av Ranthambore national park. Dar sag vi framemot att ta pa oss bikinin och kasta oss ner i swimmingpoolen, som forutom sondagens tigersafari var den storsta hojdpunkten pa helgens resa. Dar uppstod dock lite problem, for i poolen fanns inget vatten. Eller ja, om man nu inte raknar de tva-tre decimeterna som skvalpade omkring pa botten. Men vad gor man, bikini var pa och bada skulle vi. Vi gick ut till det djupaste, dar vattnet atminstone rackte upp till midjan. Ljuvlig kansla, efter att mest bara ha kant sig konstant varm, svettig och sandig i fyra veckor, och bara haft en bucketshower att tillga.

Aven pa sondagen gick vi upp innan solen. 6.30 plockade en stor jeep upp oss utanfor hotellet, och vi korde mot nationalparken dar tigersafarit vantade. Tre timmars safari slutade dock med att nagra fotspar (som jag tvivlar pa om de verkligen var akta) var det narmaste vi kom tigrarna. Visst, en besvikelse. Men vi fick atminstone se en hel del andra djur, som antilooper, mungos, en uggla och lite andra varesler, samt ett riktigt haftigt djungellandskap.

Sa, tigersafari utan tigrar och swimmingpool utan vatten. Men vi var nojda anda, nar vi sent pa sondagskvallen kom hem efter annu en galen bilresa. Helgen avslutades sedan med kalasande och firande langt in pa smatimmarna. For vem fyllde ar igar, om inte varldens finaste Lollo?!  Grattis vannen!

I en pool dar det knappt ar nagot vatten, pa ett tigersafari utan tigrar...

Men men... Don't worry, be happy!

En fyraarig pojke, son till en kand affarsman har i Sikar, har sedan tio dagar tillbaka varit kidnappad. Imorse fick vi veta att pojkens kropp hittats vid tagstationen i stan. En fyraaring, som har blivit mordad.

Sa idag har Madan beslutat att vi alla ska halla oss hemma har pa campen i Kanwarpura. Det kommer namligen att vara oroligt inne i Sikar, folk ar upprorda over det hemska som hant och det faktum att polisen inte skott sitt jobb, och olika former av protester kommer troligen aga rum pa gatorna inne i stan under dagen.

Kidnappningar ar tydligen vanligt har i Indien, att folk kraver varandra pa en losensumma. Bara det kanns for mig frammande och konstigt nog. Men, nar det gar sa har langt, att en fyraarig pojkes liv gar till spillo... Nej, da ar det sa konstigt och tragiskt att jag inte vet vad jag ska saga...

Jag antar att detta hade kunnat handa var som helst i varlden. Samtidigt som det far mig att kanna, att det ar mycket som jag nog aldrig kommer att forsta mig pa med det har landet.

Sa brot den ut, forkylningen. Den som smugit sig pa till och fran anda sedan jag kom hit, med snuva och halsont. Sedan igar eftermiddag ligger jag dackad i sangen med sprangande huvudvark och feber. Men, jag ska allt se till att bli frisk. For i helgen vantar aventyr i form av tigersafari, och det tanker jag inte missa.

Bli-frisk-receptet bestar just nu av panodil, mangder med somn och chai. Samt mirakelmedicinen som sota Lollo inhandlade till mig idag fran stan: indisk choklad och Vicks-kram som man smorjer in halsen och brostet med.

En snabb update da, vad har hant sedan sist?

Jo, vi har bland annat varit pa ett indiskt brollop. Eller, sjalva cermonin missade vi eftersom den var sent pa kvallen, och vi inte far vara uta sarskilt sent eftersom det kan vara farligt. Men vi fick i all fall kla oss brollopsfina, se brudgummens forberedelser har hemma i byn Kanwarpura, spontandansa utomhus i stralkastarljus fran en bil, samt aka in till den gigantiska brollopslokalen inne i Sikar. Dar bjods det pa en enorm brollopsbuffe med en massa kryddiga och annorlunda indiska godsaker som vi fick hugga in pa. Smaskigt!

Vi har aven fatt hit nya volontarer, tva kvinnor fran Sverige och tva fran England, sa nu ar vi fullt hus har.

Och sa har vi fatt ha workshop i indian clothing, det vill saga prova att kla upp oss som en riktig indiska, med sari, smycken och bindi. Vad tycks?

Jag och Lollo i vara saris.


Att balansera krukor pa huvudet som en riktig indiska var inte det lattaste.
Detta ar i princip enda bilden da jag och Lollo lyckades halla krukorna pa huvudet samtidigt.
Eller ja, nastan i alla fall.

Dags for en genomgang av hur en vanlig vardag har i Indien kan se ut.

7.50 Vackarklockan ringer, om vi har tur. Vi kopte den for runt 15 SEK pa en klockaffar i Sikar, och man far uppenbarligen vad man betalar for. Den lever sitt eget liv helt enkelt. Sen ar det pa med alla indiska klader och smycken som galler.

8.15 Frukost, som alltid bestar av nybakat indiskt brod och omelett, farsk yoghurt fran djuren pa garden, och frukt. Till det varierar ingredienserna, ibland far vi kokosgrot (supergod!), ibland kryddig yoghurt, ibland pannkakor, ibland cornflakes och varm mjolk, ibland friterade bollar med oidentifierbart innehall. Avslutas alltid med en kopp chai.

9.00 Tuktuken kommer och kor oss till Banjara basti, inne i Sikar.

9.30 Anlander till skolan, halsar pa och kramas lite med barnen. Ser till att de tvattar sina hander och ansikten och delar sedan ut mat till dem.

10.15-11.15 Lektion. Jag, Lollo och Jessica undervisar for de yngre barnen, Martin och Johanna for de aldre.

11.15-12.00 Lekar ute pa skolgarden, innan vi aker tillbaka hem till Kanwarpura.

13.00 Lunch. Chapattis (nybakat indiskt brod), ris/potatisgrytor/bonor, olika gronsaksgrytor, dahl (soppliknande rora som man har till maten), frukt, ibland tomatsoppa/gronsakssoppa, ibland kycklinggryta. Avslutas alltid med chai.

15.15 Promenerar till the governmentschool, dar jag och Lollo haller lektion for de yngre barnen, Jessica och Johanna for de aldre.

17.00-19.00 Brukar det vara nagon form av lektion eller workshop i yoga, matlatning, hindi, religion, kultur, kastsystemet eller nagot annat.

19.00 Middag, som bestar av ungefar samma saker som lunchen. Avslutas alltid med chai.

Daremellan, det vill saga mitt pa dagen samt pa kvallen fram till att vi dackar i vara sangar, sa ar det vad-man-vill-tid som galler. Den brukar agnas at lasning, solande, sovande, musiklyssnande, film, badmintonspel, kortspel, promenader, kladtvattande och bucketshowers. Samt en hel del funderingar och reflektioner, och en himla massa koppar med chai. Fullspackade Indiendagar, med andra ord!

I skolan, barnen ritar boy och girl.




Sa har kan en typisk indisk maltid se ut.

Ett annat problem som uppstod var att manga familjer inte ville lata sina barn fa droppar. Kan tyckas dumt, med tanke pa att det ju bara ar for barnets basta. Men av olika anledningar blev manga foraldrar valdigt upprorda da vi gick in pa deras gardar och berattade om vaccinationet. En del var skeptiska mot allt som har med medicin att gora, och trodde att dropparna skulle innehalla nagot konstigt eller till och med vara forgiftade. Andra hade bara allmant daliga erfarenheter fran allt som har med regeringen och folk fran samhallet att gora, och ville darfor inte veta av oss. Vissa menade att eftersom deras familj ar valsignade av Gud sa skulle de inte behova nagon medicin, da Gud anda skulle se till att deras barn inte skulle drabbas av nagra sjukdomar.

Trots vissa protester och motstand, med arga foraldrar och gratande barn som vi fick tvinga upp munnen pa, sa gick det hela anda ganska bra. Manga var glada att se oss och tacksamma for att vi kom, och vi fick en hel del trevliga pratstunder och intressanta inblickar i dessa manniskors liv. Annorlunda liv, som till stor del bestar av fattigdom och elande, da dessa manniskor ar de som tillhor de absolut lagsta kasten i Indien. Manga av dem ar, kan man saga, pa samhallets allra lagsta botten. Och, trots att det bara handlade om nagra fjuttiga droppar med vaccin mot polio, sa kandes det bra att atminstone kunna gora nagon liten sak for att hjalpa dessa familjer.

Sondag. Stekande, svettande och semesterchill i stralande sol. Igar tog vi en tuktuk in till Sikar, for en hel eftermiddag med shopping. De andra volontarerna hade som tur var varit dar forut sa de guidade oss fram bland alla tvargator och grander, bland allt myller av butiker, fruktforsaljare, kor, asnor, dromedarer och manniskor, manniskor, manniskor.

Fem vita unga volontararbetare som strosar runt bland gatorna i Sikar ar inget som hor till det normala, nej langt ifran. Stirrande blickar, forvanade utrop, vinkande och pekande hander. Manga av dessa indier har nog aldrig ens sett en vit manniska forut. En hel del shopping blev det i alla fall. Armband, taringar, bindis att satta i pannan, samt en indisk tunika med tillhorande sjal var det som hamnade i mina pasar. Och sa popcorn, chips och pepsi, till vart lordagsfilmmys senare pa kvallen.

Popcornshoppingen var forovrigt en historia for sig. Tydligen brukar indierna bara handla en miniliten nave popcorn i en miniliten pase. Vi ville dock ha en hel plastpase full med popcorn, och innan vi lyckats forklara det och fa var popcornpase hade det samlats ett femtiotal indier runt oss som ville bevittna det hela, som tydligen var valdigt komiskt.

Nu ikvall bar det av pa kringelkrokiga vagar upp i bergen dar vi kikade pa solnedgangen, tempel och - roligast av allt - apor. Otroligt gulliga och lustiga djur, som hoppade runt och gjorde volter for att underhalla oss. Men, allt var pa deras villkor. Kom vi for nara blev de riktigt sura, en av aporna forsokte dra ner byxorna pa Johanna och en var nara att hoppa pa Lollo. Lite chaipicknick hann vi ocksa med, innan det blev kolsvart ute och vi blev tvungna att kringelkroka oss tillbaka langs bergsvagarna.

Har bor vi! Pa nedervaningen ar familjemedlemmarnas sovrum
samt ett samlings-/matomrade. Dar uppe ar vara sovrum,
ett allrum, och var solveranda. 


Har ar vi! Martin, Johanna, Jessica, Lollo och jag, uppe pa berget vid templet.

Fredag, och redan har forsta veckan svischat forbi. Intensiv, spannande och full av nya upplevelser. Rollen som larare, som innan kandes valdigt frammande, ar nu nagot jag sa smatt borjar komma in i. Om formiddagarna haller vi i lektioner for barnen i byn en bit bort, de fattiga zigenarna, som jag skrev om tidigare. Sedan aker vi hem med tuktuken, for att ata lunch, dricka te och ta det lugnt i solen.

Pa eftermiddagarna gar vi ivag nagra hundra meter bort, till the government school som ligger har i samma by. Dar ar det nagot mer organiserat, med en rektor, flera larare och riktiga klassrum. Aven dar delar vi upp klassen, sa att jag och Lollo haller i egna lektioner. Dock med en hel del oversattningshjalp fran Madan eller Sanjeev, eftersom barnen knappt kan nagon engelska alls utan bara pratar hindi eller deras eget sprak. Var uppgift ar med andra ord att lara barnen engelska. Vi lagger upp lektioner helt sjalva, vilket ar en rejal utmaning. Det har blivit lite kaosartat sa har de forsta dagarna, eftersom det ar svart att veta hur mycket barnen forstar, hur mycket de redan kan samt pa vilket satt de bast lar sig. Men vi gor framsteg. Barnen verkar i alla fall tycka vara lektioner ar roliga, och forhoppningsvis lar de sig aven nagot.

Helg nu, som sagt. Ska bli skont att ta det lugnt i tva dagar, samla och smalta alla intryck fran veckan, och ladda batterierna infor nasta vecka. Nu forst ska jag ge mig i kast med veckans andra dusch. Det ar bucket shower som galler, dvs man duschar genom att halla hinkar med vatten pa sig, vilket ar lite av ett projekt. Att bli helt ren ar i princip omojligt, for sa fort man gar ut igen blir man dammig och sandig. Men men, skont att atminstone fa lukta gott och latsas kanna sig lite ren! Och kunna ta pa sig lite rena klader efterat. Har i princip gatt runt i samma skjorta och byxor hela veckan har, vilket borjar kannas sadar lagomt ofrascht... Sen ikvall blir det cooking class, dar vi ska fa lara oss laga lite indisk mat, och lite senare fredagsmys.

Ha en riktigt skon helg allihopa!

Ska forsoka mig pa att ladda upp nagot foto eller tva senare, Internet har ar dock otroligt segt sa far se hur det gar!

Indienlivet borjar komma igang har for var del, och igar var det dags for den forsta volontardagen. Vi borjade med att bli upphamtade av en tuktukchauffor, som tog oss fram pa allt fran rejala motorvagar till kringelkrokiga och guppiga lergangar. Efter en bra bits akande var vi framme vid det som kallas skola, men som i mina ogon mest bara bestar av en sandig gard och en betongbyggnad med ett nio kvm stort rum.

En klunga med ett 20-tal barn stod redo och motte oss da vi kom, for att direkt hoppa i famn pa de andra volontarerna, som de ju kanner sedan innan. Men de var inte desto mindre valkomnande mot oss, trots att vi for dem nog bara ar konstiga vita framlingar kladda i markliga klader. Genast var de framme och granskade oss fran topp till ta. Sa otroligt sota, med sina stora ogon och annu storre leenden. De kande pa vara bleka hudar och ljusa har, skakade hand med oss, ville kramas och pussa oss pa kinden, och fraga: How are you? What's your name? Are you married? Tydligen ar det valdigt markligt just att vi inte ar gifta, trots att vi ju anses som valdigt vuxna, redo att bade gifta oss och ha barn.

Forst sag vi till att barnen tvattade sina hander och ansikten. Dessa barn far knappt tvatta sig alls annars, och an mindre duscha. Deras kroppar, har och klader ar tackta av ingrodd sand och lera. Lite gnuggande med tval och vatten ar med andra ord mer an nodvandigt.

Sedan delade vi in dem i tva grupper. Johanna, Jessica och Sanjeev tog ansvar far de yngre inne i klassrummet, medan jag, Lollo, Martin med Madans hjalp holl lektion utomhus for de nagot aldre, som kommit en bit langre med engelskan. Huvud-axlar-kna-och-ta, Simon says, veckodagar och manader var dagens huvudovningar. Darutover gick mycket tid till att se till att de sitter still, ar tysta, inte slass, stannar kvar pa lektionen, och till att valkomna alla nya barn som droppade in allt eftersom och ville vara med. Nagra fardiga klasser finns med andra ord inte, hit kommer och gar barnen i byn som de vill och kan. Rorigt och ostrukturerat ar bara fornamnet. Men allt maste borja nagonstans, och Madan jobbar for fullt med att forsoka fa fler av byns befolkning att forsta vikten av att lata sina barn komma till skolan. Forhoppningen ar att bygga upp och utveckla det har med skolgangen, som for de flesta i byn har ar nagot valdigt nytt och frammande.

Madan tog aven med mig och Lollo pa en promenad genom byn, for att visa hur livet i en typisk indisk by kan se ut. Varje familj har runt 3-7 barn var, som de egentligen varken har rad eller tid att ta hand om. Darfor gar manga barn bara runt for sig sjalv om dagarna, medan kvinnorna ar upptagna med att arbeta i hemmet. Mannen syns knappt till alls, enligt Madan sitter de mest och spelar kort med varandra hela dagarna. Hur manniskorna bor varierar, en del har stora, rena och rejala talt med ordentliga avdelningar for matlagning och annat. Sedan finns det dem som i princip bara bor under ett tak gjort av halm, mitt bland getter, rattor och flugor. Vatten maste de hamta fran en lacka i en vattenledning en bra bit bort.

Men, trots allt elande och all orattvisa, sa ler manniskorna. De ler, vinkar och halsar pa oss da vi kommer. Ler mot varandra, pratar och hjalps at och verkar glada. Uppriktigt glada. Och det ar en speciell kansla att se.

Idag ar det Republic Day har i Indien, en hogtidsdag som innebar att ingen arbetar och att det mesta ar stangt. Vi borjade dagen med att promenera till skolan som ligger har bredvid. Hundratals barn satt samlade pa marken framfor en slags scen, och allas ogon tittade stort mot oss da vi kom. Dansupptradanden, sanger och tal, som vi inte forstod ett enda ord av, var vad vi bjods pa dar fran scenen.

Vi fick sitta pa en bank lite langre bak, och ibland tror jag nog att det var fler ansikten riktade mot oss an mot det som hande pa scenen. Jag har nog aldrig tidigare kant mig sa exotisk! Det var harligt att fa traffa alla barnen, sa otroligt sota. Och valdigt glada, speciellt nar de stolt far glansa med de fa ord som de kan pa engelska: What is your name?, How are you? Sjalva volontararbetet har inte borjat an, men imorgon ska vi aka runt och besoka skolorna och introduceras till arbetet, vilket ska bli riktigt spannande!

Annars har vi hittills mest bara agnat oss at att forsoka stalla om dygnet, komma in i livsstilen har pa campen och lara oss hur allt fungerar. Vi har insett att det finns hur mycket som helst att lara oss nar det galler den Indiska kulturen, religionen, sociala normer och regler. Mycket kanns vid forsta anblicken markligt, och skiljer sig rejalt fran allt vad vi tidigare sett och ar vana vid hemma i Sverige. Men vi har redan fatt en bra forsta introduktion och kommer att fa lara oss mer och mer varje dag.

Alla som bor har ar hur valkomnande och gulliga som helst mot oss, och vi kanner oss redan som hemma. Forutom Madan (som ar en slags director over det hela) och hans familj och slakt som bor har, finns ocksa tre andra volontarer: en svensk tjej, en svensk kille och en engelsk tjej. Och en hel del djur, som aven de ses som familjemedlemmar. Aven djuren verkar marka att det ar nytt folk har pa campen, speciellt en stor svart buffel som staller sig upp, frustar och stirrar argt sa fort han far syn pa oss. Som en slags vakthund, fast mycket storre och mycket laskigare. Som tur var ar han fastkedjad, sa det ar ingen fara.

Strax ar det dags for var forsta hindilektion. Fram till dess tankte jag lagga mig ner med en bok ut i solen. Nar vi ar ute bland folk ar det heltackande klader som galler, dvs langarmad skjorta och linnebyxor. Men har uppe pa overvaningen dar vi bor ar det okej att ligga ute och sola lite, vilket ar riktigt ljuvligt! Langesedan man kande en varmande stralande sol mot sina kinder...

"Lita inte pa nagon", sager var nya indiska van nar vi sitter i hotellobbyn i Istanbul och vantar pa transfer mot flygplatsen.

"Och hoppa aldrig in i en bil med tva killar", tillagger han. Anda ar det inte annat an trygg jag kanner mig, da jag en flygresa senare sitter dar i bilen med tva indiska man som tar oss fran flygplatsen i New Delhi.

Bilen korsar tutandes fram mellan lastbilarna som belamrat motorvagen, samtidigt som lardagsnatten gar mot sondagsmorgon. Solen gar upp och snabbt blir det ljust ute. Det landskap som vi tidigare bara anat genom morkret blir nu fullt synligt utanfor fonsterrutan. Morgondimman ligger kvar en stund mellan traden, over akrarna och bland bergen som skymtar borta i horisonten. Det ar maktigt, riktigt maktigt.

Vi stannar till vid en slags restaurang for att ata frukost; chips, juice och chaite. Antligen far jag kanna smaken av akta indiskt chai. Det smakar sotare och mer, an det jag tidigare kopt fran mataffaren hemma i Sverige. Och mycket chai kommer det bli, det har jag forstatt, efter att hittills idag redan ha blivit bjuden pa fyra koppar.

I kon till restaurangtoaletten, som inte ar sa mycket till toalett, stirrar de indiska flickorna pa oss, pekar och ler. Vi ler tillbaka. Bilfarden fortsatter sedan medan den typiska indiska musiken strommar ut fran bilstereon. Utanfor har morgonrusningen just borjat, en ganska lugn morgonrusning eftersom det ar sondag. En fullproppad buss tutar och kor om oss, en hast galloperar forbi dragandes pa en karra dar nagra barn kampar med att halla sig kvar. Kvinnor tackta av fargglada vackra tyger gar langs vagkanten, med krukor och korgar pa huvudena. Nagra man har samlats vid en stor eld. Mopeder, tuktuks, traktorer, cyklar kor omkring kors och tvars, bland bufflar, getter, hundar och grisar. Plotsligt korsar ett led av dromedarer gatan, fint utsmyckade, dragandes pa fullastade vagnar. Och overallt manniskor. Manniskor, manniskor, manniskor.

Efter ungefar sex timmars bilresa ar vi framme i byn utanfor Sikar, som under de narmsta veckorna kommer vara vart hem. Vi far genast varsin kopp chai, varsin rod prick ditmalat i pannan, och ris kastat i haret. Och just nu kanns det som om jag skulle sova i tre dygn, sa trott ar jag av allt resande och alla intryck. Men vi mar bra, vi ar framme och ar i valdigt goda hander har bland de underbara manniskorna pa campen.

Det har landet har bara pa nagra timmar slagit mig med hapnad, och jag ar saker pa att det kommer fortsatta att gora det.